Till huset (Annika Harlegårds tal vid personaljulfesten 5 dec 2012)

Om huset kunde tala

Då skulle det berätta hur det blev till

Om hur Sydsvenskan 1958 bestämde sig för denna ”triangelformade tomt” på 16.500 kvm

Det var andra tomten man tittade på. Den första låg ännu närmre Arlöv.

Om första spadtaget som togs den 6 april 1961 

Om Christer Wahlgrens vision:

”Malmö är först och främst en sommarstad. ”Byggnaden borde därför göra ett ljust och luftigt intryck och den ljusa färgen i fasaden slå igenom i likhet med vad som är fallet med fastigheterna vid Gustav Adolfs Torg och i de nya höghusen vid hamnen.”

 Om varför huset ser ut som det gör:

”Teknikerna arbetade enligt det löpande bandets princip, således med en produktionslinje, som planerades gå från ena kortändan av byggnaden till den andra. Detta krävde ett långsträckt låghus. Christer Wahlgrens andra önskemål var därför, att Kelfve ovanpå detta låghus borde placera ett höghus med formen av en på kant ställd tändsticksask. Avsikten var att denna byggnadskropp i vertikalled skulle korrespondera med den i horisontalled och vinkelrätt mot låghuset liggande pappershallen.” 

Kelfve var arkitekten Sture Kelfve

Om hur ”den ljusa färgtonen förde tanken till vit marmor, ett underhållsfritt och vackert material.”

Men så underhållsfritt var ju det inte, marmorplattorna lossnade och fick bytas ut mot plåt. Höghuset 1988 och låghuset 2005.

Marmorn kom från Carrara i Italien

Vi kan fortfarande se en del av den, muren mot parkeringen och fontänen är byggt av denna marmor.

Byggkostnaden var 35 miljoner kr inkl tryckeri (6 miljoner). I dagens penningvärde skulle det bli det runt 350 miljoner.

Om själva designen av huset

Som Knut Hammarskjöld då bosatt i Genève tipsade om. Det fanns en vacker nybyggd kontorsanläggning i staden Vevey nämligen Nestléhuset, ritad av prof. J. Tschumi som fick 1960 års internationella arkitektpris för detta. Särskilt de Le Corbusier-inspirerade kolonnerna gjorde intryck på Christer och Olof Wahlgren.

Om huset kunde tala

Då skulle det berätta om de ryska ingenjörerna som kom på studiebesök under bygget och dömde ut hållbarheten på pelarna. Det kommer aldrig att hålla sa de då.

Vi kan tacka Ingenjör E.W. Sjunnesson som var betongkontrollant och Skånska Cement för att det fortfarande håller.

Om invigningsfesten som var den 2 oktober 1965 där 1200 gäster var bjudna.

Om huset kunde tala

Skulle det berätta om designen inuti

Så sextiotal

Möblerna

Konsten

De läderinklädda hissarna.

Hissarna man var tvungen att renovera någon gång på 90-talet. Men när den första hissen var klar vägrade personalen att använda denna, den påminde mer om en sjukhushiss. Hissarna skulle vara läderinklädda. Ledningen gav sig.

 Det fick inte finnas persienner på motorvägssidan. Det skulle inte se snyggt utifrån, menade Olof, om några var ner och några uppdragna.

Själv steg jag in genom dörrarna första gången på våren 1985 och imponerades av den stora öppna hallen, pelarna och framför allt av det enorma skrivbordet där vakten satt. På skrivbordet fanns fyra telefoner, en röd, en svart, en blå och en beige. Inget annat.

Om huset kunde tala

Skulle det berätta

om hur det som mest har jobbat 1500 personer här. Det var den tredje största arbetsgivaren i Malmö.

Ett tag var vi så trångbodda att en del fick sitta i lokaler på andra sidan Murmansgatan.

Det var ett eget samhälle i samhället. Här fanns allt: Bilverkstad, civiltryckeri (man tryckte allt själv från visitkort och brevpapper till böcker) biltvätt, snickeri- och målarverkstad.

På 12:e våningen bodde familjen Hultberg, hon företagssköterska och han skyddsingenjör och om hur deras ungar sprang omkring i hela huset.

Och nu är en del uthyrt, det finns tomma våningar och man kan inte direkt säga att det är trångt på andra och tredje våningen.

Om huset kunde tala

Då skulle det berätta om alla medarbetare, chefredaktörer, annonschefer, vd-ar som satte sin prägel.

Om nattchefen som kunde ryta till en stackars läsare som gjort misstaget att klaga: Va fan har ni med vår tidning att göra! Och slänga på luren.

Om reportern som redovisade sitt förskott efter mycket tjat från kassan med: Mottagit 5.000 kr. Diverse kostnader 5.000 kr.

Om chefredaktören som tog sina sista hundringar och körde med dessa en fredagskväll till en läsare som hade fått prenumerationsavgiften dragen två gånger via autogirot och därmed hade några pengar kvar.

Om huset kunde tala

Skulle det berätta om alla julfester här, en del rätt vilda, slagsmål var inte ovanligt, i början var festerna uppdelade på tre dagar eftersom man var så många.

Det fanns en tid då den dåvarande tryckerichefen la in 25 000 kr extra i budgeten för att täcka eventuell skadegörelse som uppstod.

Om huset kunde tala

Då skulle det berätta om familjeföretaget.

Om att man tilltalade Christer Wahlgren med Majoren.

Om hur Olof Wahlgren bjöd redaktionen på champagne och snittar på 13:e våningen varje nyår.

För att få anställning här skulle man helst ha föräldrar eller släktingar som jobbade här.

Första frågan jag fick när jag presenterade mig för någon var: Och vem är du släkt med?

Om alla tal som Olof höll från den röda trappan på vers. Men talet i oktober 1977 var inte på vers, då var besked att 65 tjänster skulle bort. Men det blev endast ett fåtal uppsägningar tack vare ledningens och fackets gemensamma ansträngningar.

Om huset kunde tala

Då skulle det berätta om en familjs livsverk på Krusegatan

Christer ”Majoren” Wahlgren

Olof Wahlgren

Familjerna Jacobsen och Hammarskjöld

Om när Sydsvenskan blev börsnoterat 1986

Om när Bonnier tog över

Om när Jojja Bonnier tog trappan upp till 11 våningen och gick in på dåvarande vd Håkans Sehlstedts rum, undersökte allt som fanns på skrivbordet noggrant och belåtet säga ”allt det här har jag köpt”.

Om huset kunde tala

Då skulle det berätta om alla prominenta gäster som har passerat genom dess dörrar:

Politiker

Ambassadörer

Modeskapare

Alla kulturpristagare som mottaget sina priser på 13:e våningen, som

Hjalmar Gullberg

Gabriel Jönsson

Birgit Nilsson

Fritiof Nilsson Piraten

Max von Sydow

Birgitta Trotzig

Jan Troell

För att nämna ett fåtal

Nu senast var det Kristian Lundberg

Om huset kunde tala

Då skulle det berätta om konsten som hänger på våra väggar inköpta av Olof Wahlgren under 60-talet.

Konst som förvaltas av Wahlgrenska stiftelsen som delar ut stipendier för att stödja medieutvecklingen.

Om huset kunde tala

Då skulle det säga: Tack för femtio fantastiska år, men nu är det dags för er att gå vidare. Det är dags för Sydsvenskan att flytta tillbaka till centrum igen. Jag stannar kvar här med alla minnen i mina väggar.

Får jag nu be alla att resa sig upp och tillsammans med mig utbringa:

HUSETS SKÅL!!!